Paris

Bonjour. Jag har varit 3 dagar i paris nu och borjar komma in i en soft rytm. Det ar en fantastisk stad med massvis av fina hus att titta pa. Aja nu ska jag rora mig hemat.

Pommes frites

Tiden går fort när man har roligt, det vet alla. Det som folk inte vet är att tiden går ännu fortare när man har tråkigt, det känns segt men sedan vips är tiden slut. Det är farligt, tid är något viktigt. Speciellt sommartid, det är den viktigaste tiden som finns. Den får man absolut inte slösa bort.
Men slösar jag bort min värdefulla sommartid? Ja, det gör jag. Genom att vakna ca 13:00 varje dag så missar jag rätt mycket tid som jag antagligen skulle haft bättre andvändning för än sömn.
Det beror i sin tur på att jag går och lägger mig sent, ca 03:00. Men men, jag ska bättra mig och jag är på väg ut ur dimman och in i solljuset.

Idag så kom det fram en tant på runt 55-60 år till mig, Nathan och Siri när vi satt Nytorgets gräsmatta vid fontänen. Hon gav mig en lapp och på den stod det att F! hade ett möte på resturangen Roxy som ligger precis där. Det skumma är att hon gick förbi alla andra på gräsmattan och direkt fram till oss, såg vi ut som f!-material eller såg vi helt enkelt coolast ut av alla på det gröna fältet? Senare när vi gick där ifrån såg vi att det var väldigt tomt på Roxy.

När man kommer hem från en utekväll eller om man bara är hungrig efter 24:00 så finns det bara ett ställe man vill gå till här i Hornstull. Och det är vid Systembolaget på Långholmsgatan. Dom har världens godaste pommes frites. Det finns inte hur goda dom är, jag kan inte sluta tänka på dom. Smala och alldeles krispiga sådär på ett härligt sätt. Med lagom mycket ketchup och grillkrydda, visst MAD-grillen i all ära men dom har tappat väldigt mycket på senaste tiden. (Speciellt på namnbytet till Hornsgrillen, en av världens sämsta ideer hitills).

Jag kan inte sluta lyssna på Mauro Scocco - Om du var min. Den är för bra.

Erbjudande

Interstellär

De senaste dagarna har jag spenderat på enmanhand, jag har levt i ett socialt vacuum. Eftersom min dyngsrytm blev förstörd av ravet så har jag varit vaken till ca 05:00-07:00 varje morgon för att sedan vakna vid kanske 13:00-15:00. Det blir ju inte så lätt att tag i sig själv eller andra om man inte har samma tidspreferenser som andra. Min frukost blir din lunch och min lunch blir din middag, min middag blir din REM-sömn. Ja, ni förstår.

Det var ju ett tag sedan vi slutade gymnasiet nu, och jag har börjat reflektera lite kring min skolgång och kommit fram till den bittra sanningen. Jag borde ha ansträngt mig mer, men det var inte möjligt. Det grämer mig att jag har spenderat 12 år i skolan utan att kunna läsa vidare till det jag vill. Tolv bortkastade år? Nej, det vill jag inte påstå. Det beror ju på vad man vill få ut av sin skolgång, lära sig saker eller ha kul. Man skulle kunna sammanfatta hela min skolgång med ett citat från min Samhällskunskapslärare i 7:an "André är en enorm begåvning som oftast slarvar bort sina möjligheter. Han borde satsa på högsta betyg i stället för att knappt vara godkänd pga att han inte jobbar tillräckligt. Muntligt är han jätteduktig!"
Ni ser, jag har slarvat bort min enorma begåvning och nu är det försent. Jag har alltid vetat att det här och det har alltid plågat mig.

Nu står jag framför samma öde som alla andra utan möjlighet att utbilda sig, att slita som ett djur för en skitlön i resten av sitt liv. Äh, det finns inte. Det måste finnas en väg.
Ja, det finns en väg. Jag kan se den framför mig och jag går på den redan nu. Betyg betyder ingenting, det finns alltid alternativ, glöm inte det vad ni än gör. Jag har fortfarande kvar min enorma begåvning. Så fuck you. (Ooh tuffing)

Jag har ett rätt stort behov av socialstimulans, men jag har inte umgåts med någon på typ 3 dagar eller så och nu sitter jag och skriver det här. Det är jobbigt.

Rave

Om ni inte visste det så var jag på mitt livs första rave här om dagen. Det var guldgrisen som gav mig en förfrågan om jag ville följa med på ravet, tydligen så hade Patrick pratat om det tidigare också men jag kopplade inte att det vara samma event. Mina relativt nyblivna vänner guldgrisen mer känd som Joel och den ytterst trevliga Josefine och jag åkte till Gullmarsplan där en buss under piratflagg väntade på oss.

Ravet som anordnades av Solna Konstförening/Kruthuset hade valt att ha ravet mitt i en skog, eller Vinkelboda Sågverk för att vara exakt. Som i och för sig ligger mitt i en skog.
23:00 gick bussen och vi var påväg, vart visste vi inte exakt och vi hade ingen aning om hur vi skulle ta oss hem. Det var i princip bara vanliga människor i den yttre delen av spektrumet där, inga "riktiga" ravare med sådana där byxor och glowsticks och skit. Vi satte oss längst bak i bussen och några män i 40 års åldern satte sig brevid oss.
Alla i sällskapet hade en liten flaska med Bacardi var, flygplans-size på flaskan alltså. Helt plötsligt så frågade en av männen Josefine om hon ville smaka. Hon sa jag och tog flaskan. Precis när hon skulle svepa så frågade hon, "Det här är inte bara sprit va?" mannen obesvärat nej och Josefine gav tillbaks flaskan direkt. Extrem tur, det kunde ha hettat något fruktansvärt. Mannen som erbjöd henne knarket stirrade in i mina ögon och halvskrev "Jag är rädd!" några minuter senare.

Vi kom fram i alla fall, betalade 100kr och fick ett band á la grönalund runt handleden. Det var inte så mycket folk, ingen dansade framför dj-båset. Vi satt och drack öl, sedan vin som var så otroligt äckligt. Men vi drack det ändå. I takt med solens återkomst på himmelen så började folk dansa mer och mer, och till slut blev det riktigt grymt.
Det var skitkul, ett minne för livet. Höjdpunkterna var till exempel en man på 45+ med ormlinser som berättade för oss att han hade en klubb vid namn av "S:t Pauli". Alla småbrudar höga på E som febrilt dansade till musiken i någon form av trancetillstånd. Mannen som gled runt med en sifon och lustgaspatroner, han var väldigt glad hela tiden. En kylig man med mustach och hans kompanjon som tillsammans sålde extremt smaskigt chaité.
Vägen hem var också skoj, först gick vi 3 km och sedan väntade vi i typ 30 minuter på en buss som inte gick på söndagar. Till slut tog vi pendeln från typ Tullinge Centrum eller något och jag kom hem runt 11:00 eller något.

Tack till Joel vars ravenamn är Acid Energy Flash, och Josefin mer känd som J-Van-J för ett oförglömligt dygn! Själv kallas jag numera AndroidSteroid.
Josefine har tagit alla bilderna med sin mobilkamera, och är upphovskvinna.

Jag och Joel på posar lite coolt på vägen hem. Humöret var på topp även fast vi mådde rätt halvkasst.

Josefine och Joel på raveområdet, observera pansarvagnen i bakrunden.

Herr André sitter och väntar på bussen som inte gick.