Interstellär

De senaste dagarna har jag spenderat på enmanhand, jag har levt i ett socialt vacuum. Eftersom min dyngsrytm blev förstörd av ravet så har jag varit vaken till ca 05:00-07:00 varje morgon för att sedan vakna vid kanske 13:00-15:00. Det blir ju inte så lätt att tag i sig själv eller andra om man inte har samma tidspreferenser som andra. Min frukost blir din lunch och min lunch blir din middag, min middag blir din REM-sömn. Ja, ni förstår.

Det var ju ett tag sedan vi slutade gymnasiet nu, och jag har börjat reflektera lite kring min skolgång och kommit fram till den bittra sanningen. Jag borde ha ansträngt mig mer, men det var inte möjligt. Det grämer mig att jag har spenderat 12 år i skolan utan att kunna läsa vidare till det jag vill. Tolv bortkastade år? Nej, det vill jag inte påstå. Det beror ju på vad man vill få ut av sin skolgång, lära sig saker eller ha kul. Man skulle kunna sammanfatta hela min skolgång med ett citat från min Samhällskunskapslärare i 7:an "André är en enorm begåvning som oftast slarvar bort sina möjligheter. Han borde satsa på högsta betyg i stället för att knappt vara godkänd pga att han inte jobbar tillräckligt. Muntligt är han jätteduktig!"
Ni ser, jag har slarvat bort min enorma begåvning och nu är det försent. Jag har alltid vetat att det här och det har alltid plågat mig.

Nu står jag framför samma öde som alla andra utan möjlighet att utbilda sig, att slita som ett djur för en skitlön i resten av sitt liv. Äh, det finns inte. Det måste finnas en väg.
Ja, det finns en väg. Jag kan se den framför mig och jag går på den redan nu. Betyg betyder ingenting, det finns alltid alternativ, glöm inte det vad ni än gör. Jag har fortfarande kvar min enorma begåvning. Så fuck you. (Ooh tuffing)

Jag har ett rätt stort behov av socialstimulans, men jag har inte umgåts med någon på typ 3 dagar eller så och nu sitter jag och skriver det här. Det är jobbigt.